Rör inte min pump

Svea, 8, Stockholm

2011-08-28T14:32:00.000-07:00

Hej, min insulinpump är en av mina största ägodelar, den är min superhjälte. Utan den hade jag bara mina pennor och dom är mina ärkefienden. Pumpen gjorde det så mycket lättare för mig i skolan, jag behövde inte gå ifrån mina kompisar för att ta mina pennor utan kunde bara trycka på pumpen för att få mitt insulin. Jag blev överlycklig när jag fick min pump och det är nu lättare för mig att dosera och mina värden ligger bättre. Jag behövde alltid en lärare med mig när jag tog mina pennor för att jag visste inte hur mycket jag skulle ta i insulin men allt löste sig med min pump. Som sagt jag älskar min pump och rör någon den blir den mos!!!!!!

Melker, 4 år i November

2011-08-28T14:27:00.000-07:00

Melker fick diagnosen typ 1 diabetes vid 10 månaders ålder, i november blir han 4 år. Små barn växer snabbt (= mycket tillväxthormoner som påverkar insulineffekten), de äter väldigt olika från dag till dag och rör sig olika mycket vilket påverkar insulinbehovet. Vi gav Melker mellan 6-8 insulininjektioner/dag innan han fick pumpen. Vid infektioner och högt blodsocker kunde det bli 10-15 injektioner/dag. Vi fick alltid vara 2 vuxna vid injektionsgivningen, en som höll honom och en som stack. Med pump får vi fortfarande vara 2 vid kanylbyten men det blir 1 stick varje-varannan dag i stället för 6-8 ggr/dygn. Det fungerade inte med injektionsbehandling för vår son, blodsockret åkte än hit än dit (framför allt nattetid). Vi kunde inte anpassa basdosen av insulin efter Melkers behov (för det långtidsverkande insulinet verkar konstant under de 12-24 timmar det finns i kroppen och ökar inte vid ökat insulinbehov och minskar inte vid sänkt insulinbehov).

Kroppen hos en person med typ 1 diabetes har ett varierat behov av insulin under dygnets timmar, precis som friska (ex utifrån hur mycket glukos som frisätts från levern, hormoner som motverkar insulinets effekt osv). Med pump kan man öka insulindoserna vid ökat insulinbehov och sänka vid ökad insulinkänslighet och effekten kommer inom 1,5 timma jämfört med 12-24 timmar vid injektionsbehandling med långtidsverkande insulin. Vid pennbehandling och måltider fick vi välja att ge inget insulin alls, för lite insulin eller för mycket. Man kan bara ge insulin med 0,5 E intervaller med pennor. Melker har t.ex. måltidsdoser på 0,2-0,8 E och varje 0,1 E betyder oerhört mycket för honom och hans blodsocker. För lite insulin eller inget alls ger högt blodsocker och det ökar risken för senkomplikationer, för mycket insulin gör att blodsockret blir för lågt och man måste ge mer att äta för att kompensera insulinet som "inte behövdes", vilket i sin tur kan leda till övervikt med medföljande komplikationer.

Med pumpen Melker har kan man dosera måltidsinsulin med 0,1 E intervaller. Det finns dessutom flera sätt att ge måltidsdoser med pumpen som mer efterliknar den friska kroppen och som är bättre anpassat för bemöta blodsockerstegringen efter måltid (med pump kan man ge måltidsdosen direkt, alternativt dosering där man ger en del av dosen direkt och resten under en viss tidsperiod samt en tredje variant där måltidsdosen ges kontinuerligt under den tid som man ställer in). Tyvärr uppvisar Melker inte symtom på lågt blodsocker (eller högt) och han känner själv inte av avvikande blodsockervärden. Han har därför kontinuerlig glukosmätning till sin pump som hjälper oss genom att varna för farliga blodsockernivåer. Melker beter sig helt normalt vid blodsockervärden på 1,5 mmol/L och medvetslöshet inträder vid ca 1 mmol/L (medvetslöshet pga av lågt blodsocker kan orsaka kramper, hjärnskador och t.om. döden). Sedan Melker fick pumpen har behandlingen anpassats efter hans individuella behov, något som inte går med injektionsbehandling.

Pumpen underlättar även för förskolepersonalen. De behöver inte ge sprutor, de ger insulin genom att trycka på några knappar på pumpen, de behöver inte räkna ut några måltidsdoser eller korrigeringsdoser vid högt blodsocker för de doserna har vi föräldrar programmerat pumpen att räkna ut, det personalen gör är att lägga in aktuellt blodsockervärde alternativt blodsockervärde och antal gram livsmedel så föreslår pumpen en för Melker anpassad dos. Dessutom varnar pumpen och den kontinuerliga glukosmätningen för snabbt fallande/ökande blodsocker så att personalen kan vidta åtgärder innan något allvarligt händer (för det går fort när det händer!).

Mona, 35, mamma till Melker och diabetiker

2011-08-28T14:22:00.000-07:00

Själv fick jag insulinpump när jag var 22 år gammal. Innan dess har jag testat 2-dos, 3-dos och flerdos (dvs allt från 2 injektioner/dag till insulininjektioner till varje måltid). Hela min barndom och tonår har präglats av minutiös planering. Mitt blodsocker svängde mycket under åren med injektioner trots att jag rörde mig och äter på samma sätt då som nu. Det är så mycket mer än fysisk aktivitet och mat som påverkar blodsockret ex hormoner, infektioner och väderlek vilket är svårt att parera med injektionsbehandling. Svaret på varför det inte fungerade med injektioner är att behandlingen inte mitt insulinbehov. Med pump kan man få effekt av insulinjusteringarna inom 1,5 timma och ge anpassade måltids-/korrigeringsdoser genom knapptryck. Med injektioner får man vänta tills det långtidsverkande insulinet får effekt eller tills effekten avtar (både tar timmar) - alternativt ge fler injektioner med direktverkande insulin. Blodsockersvängningarna vid injektionsbehandlingen blev inte bättre av att jag arbetade inom vården med skiftgång, dag-kväll-natt, med svårigheter att få ut matrasterna. Det spelade ingen roll hur jag försökte dosera, ingenting fungerade. Enhetsintervallen passade inte heller mig som t.ex. kunde behöva 2,3 E till en måltid.

När jag fick min första pump förändrades livet totalt. Jag kunde efter 14 år med få sjukdomen äntligen få basdoser och måltidsinsulindoser som passade mig och blodsockersvängningarna minskade (har bl.a sänkt insulinbehov under natten), ta sovmorgon och spontant motionera, det spelar ingen roll om jag får skjuta på lunchen i 2 timmar för mitt blodsocker ligger stabilt med pumpen och jag har fått ännu bättre HbA1c-värden utan att få fler låga blodsockervärden. I dagsläget jobbar jag natt utan att blodsockervärdena påverkas, utan pumpen hade jag aldrig kunnat jobba så.

Pumpbehandlingen (för både mig och min son) har lett till stabilare blodsockervärden, bättre hälsa, ökad livskvalité med ett "normalare" liv och vi har den behandling som mest efterliknar den friska kroppens insulinproduktion. Detta ger oss möjligheten att leva ett långt liv med hälsan i behåll trots vår sjukdom. Insulinpumpen är ingen lyx eller bekvämlighetspryl, den kräver arbete med inställningar av insulindoser mm (den sköter sig inte själv som många tror, utan vi får testa vårt blodsocker och justera doserna i pumpen manuellt) och risken för syraförgiftning är ökad men pumpen är det enda hjälpmedlet som kan göra det som beskrivits ovan, så fördelarna överväger men man får vara extra observant på höga blodsockervärden. Pumpbehandling brukar sättas in när injektionsbehandling inte fungerar. Denna behandlingsmetod bör inte begränsas av landstingens ekonomi (för så kommer det att bli om TLV tar bort subventionen). Läkarna och diabetessjuksköterskorna förskriver diabeteshjälpmedel men är inte dom som bestämmer över ekonomin/hur pengarna inom landstinget ska fördelas och de måste hålla sig till direktiven de får. Låt insulinpumparna fortsätta vara förbrukningsartiklar i läkemedelsförmånerna och låt dem vara subventionerade av staten som de är i dag.

Det är en win-win situation för alla parter medicinskt, medmänskligt och samhällsekonomiskt.

Linda, 26, Grängesberg

2011-08-26T08:36:00.000-07:00

Mitt namn är Linda och jag kommer från Grängesberg. Jag är 26 år och fick diagnosen typ 1 diabetes för två år sedan.

Detta är min historia, mitt liv, min verklighet:

2009, Jag var gravid och livet var underbart men jag blev allt tröttare och energin dalade. Det var vid en vanlig rutinkontroll som man upptäckte förhöja blodsockervärden. Jag var då i vecka 30 och blev akut inlagd på sjukhus. Jag fick påbörja insulinbehandling, men jag svarade inte på behandlingen och barnet i magen växte därav på tok för fort. När jag kom in i vecka 37 blev jag tvungen att göra ett kejsarsnitt. Min lille son vägde 5,1 kilon. Och både jag och min son fick en rad komplikationer pga diabetesen och dess åverkan.

Mina blodsockervärden gick tillbaka till det normala efter förlossningen och man trodde att jag drabbats av garviditetsdiabetes. Men 3 månader senare, som en sen julklapp skenade plötsligt mina blodvärden igen och insulin sattes in. Mina blodvärden har svängt onormalt mycket från första början, jag har själv inte kunnat kontrollera dem. Det dröjde inte länge innan jag var tvungen att ta 2 sprutor med långtidsverkande insulin samt 3 sprutor med måltidsinsulin. Jag blev snabbt dålig och insulindosen ökades och jag fick ta alltfler sprutor. Jag skickades mellan olika läkare, och fick ständigt höra att mina symptomer var normala och att det skulle gå över så snart kroppen vant sig vid insulinet. 2010 hade jag gått ner 14 kilo, och jag var absolut inte stor till att börja med. Jag mådde konstant illa och kräktes ofta upp det lilla jag fick i mig. Jag svettades enorma mängder varje natt. Hade enorm huvudvärk. Jag skakade och var yr trots att jag inte hade låga värden. Jag orkade inte leka med min son. Jag orkade inte längre sköta mitt jobb och var ofta sängliggande. Tillslut hade jag turen att få en ny läkare. Hon var den första som lyssnade på mig och insåg att något inte stod rätt till. Efter mängder av utredningar, hittades inga fel. Jag skulle då få prova en insulinpump, men läkarna gav inga garantier för att jag skulle bli bättre. 4 maj 2011 fick jag min pump. 24 timmar efter att pumpbehandlingen startat började jag känna mig piggare och illamåendet började sakteligen försvinna. De följande dagarna var helt underbara. Det blev bara bättre och bättre. Nu sitter jag här, ett halvår senare. Jag kan äta igen, jag har återfått min vikt, jag kan springa omkring och leka med min son, jag orkar promenera, jag orkar leva. Mina värden är stabilare och mitt humör är mycket bättre. Varför jag blev så sjuk som jag blev, finns det ingen direkt förklaring för. Troligtvis var det en allergisk reaktion mot det långtidsverkande insulinet. Trots att jag provade olika insulinsorter så fungerade det inte för mig. Pumpen gav mig livet tillbaka.

Många anser att pumpbehandling är en bekvämlighet för oss diabetiker som är nålrädda. Men det handlar om så mycket mer. Dels så är det inte helt enkelt att sticka sig så pass många gånger om dagen, injektionsställena blir infekterade och man blir snabbt sönderstucken och får ont, blåmärken och svullnader. Det finns även diabetiker som jag själv, som inte tål behandlingen med sprutor. Det är billigare med sprutbehandling än med pumpbehandling, men det finns undersökningar som har bevisat att risken för följdsjukdomar minskar vid pumpanvändning. Det innebär att de långsiktiga kostnaderna minskar. Så på lång sikt är det fördelaktigt att investera i insulinpumpar för diabetes patienter.

Skulle TLV överlåta subventionen av insulinpumpar på landstingen kommer det bli skillnader i vården bland landstingen. Patienter kommer vara beroende av vart i landet de bor. Jag bor själv i ett landsting som är ekonomiskt ofördelaktigt, och det skämmer mig att jag kanske inte kommer få den vård och de hjälpmedel jag behöver.

Beslutsfattarna glömmer lätt bort att människorna som påverkas av besluten. Det är tragiskt att se..

Hanna, 33, Köping

2011-08-25T04:06:00.000-07:00

Jag lever ett oregelbundet liv. Jag har ett arbete som innebär att jag jobbar alla tider på dygnet, min man går treskift och sedan har vi två barn att ta hand om. Mina barn har särskilda behov i form utav Aspergers syndrom och ett ännu outrett tillstånd som innebär impulsivitet, utbrott, brist på konsekvenstänkande och stort behov av planering och förutsägbarhet. I mitt liv ingår även 3 schäfrar, en massa hundträning och alla måsten som det innebär att vara hundägare. Vidare har vi ett gammalt hus med div renoveringsbehov och en stor tomt att ta hand om. Vi har vänner att umgås med och varandra att ta hand om.

Jag ska säga att innan min nuvarande pump kom in i bilden (nov-10) så handlade hela mitt liv om att parera allt som ingick i det. Det var styrt in i absurdum efter mattider och sovtider. Det gick åt skogen. Hur mycket jag än försökte så innebar varje dag att något litet steg på min "diabetesplanering" gick om intet. Antingen fick jag välja bort min fritid, och även då nyttogörande motion för att stå hemma och laga mat en speciell tid. Annars innebar det att jag fick strunta i mina behov för att kunna jobba jämlika tider som mina kollegor eller delta i kurser tex. Varje morgon vaknade jag med ett blodsocker på 15 mmol/L eller mer, ingen bra start på dagen. Man mår illa, är trött och har svårt att samla tankarna. Parerade oftast med en ehl del insulin vilket resulterade i att jag runt lunch föll handlöst ner på värden runt 2 mmol/L, den resan önskar jag ingen! Parerade känningen med mat och åkte oftast upp på höga höjder igen....

Hur bra mamma är man egentligen efter sådana dagar?? Hur bra arbetskamrat är man?? Hur bra partner är man?? Hur bra matte är man?? Hur bra kompis är man??

Jag har svaret: INTE ALLS!

Man är trött, irriterad, illamående, less, ledsen över sina tillkortakommanden och känner sig som en stor belastning för världen.

Mitt hba1c låg på 9,6 enligt gamla skalan innan jag fick pumpen. Jag har redan komplikationer i form av neuropati, och retinopati. Jag önskar att mina njurar håller länge till och att jag slipper bli blind.

Från första dagen som jag satte in pumpen har min diabetes samarbetat med mig. Jag mår bra! Jag kan delta i livet på samma villkor som andra. Min pump innebär att jag kan motionera utan att drabbas av hypoglykemi (lågt blodsocker) flera gånger. Jag ställer helt enkelt ner min basaldos eller stänger av pumpen ett tag. Med sprutor kan man inte det, det insulin man tagit finns som sagt i kroppen redan. Får min lilla son ett utbrott kan jag lägga 30-60 min på att lugna honom för mina mattider är inte ristade i sten längre tack vare min pump. Är det hundträning mitt i middagstiden är det inga problem och jag kan utan att må dåligt arbeta på samma villkor som mina arbetskamrater. Helt plötsligt är det jag som stýr, inte mitt blodsocker...

Pumpen innebär ett liv för mig på samma villkor som alla andra! Jag får fortfarande dras med att byta nål i magen var 3:e dag, sticka mig i fingret mellan 5-15 gånger/dag och att alltid vara uppmärksam på hur jag mår, men det är en lättnad för mig! Jag vet att jag kan påverka mitt blodsocker snabbt nu om jag börjar må dåligt. Jag kan fixa det på en gång utan att behöva åka berg- och dalbana en hel dag. Jag kan vara mamma, fru, vän och arbetskamrat hela tiden. Framförallt, jag kan LE, för jag mår bra!

För mig, som redan startat resan mot komplikationer efter 23 år md diabetes känns det oerhört skönt att ha landat på ett hba1c på runt 6 nu, att ha stoppat den snöboll som hade börjat rulla.

Förhoppningsvis har jag fått några pigga år till att finnas till för mina älskade nära och möjligheten att kunna jobba längre och vara en samhällsnytta...

Snälla TLV, ta inte den möjligheten ifrån mig och mina nära!

Joachim, 33

2011-08-22T21:38:00.000-07:00

Joachim Fredriksson, fick diagnosen diabetes typ 1 i januari 2002, då var jag 23 år. Har haft extremt svängigt blodsocker och fick insulinpump redan efter ett halvår efter diagnos. Nu är jag inne på min tredje insulinpump en Animas 2020 som under hösten/vintern kommer bli utbytt till Animas Vibe. Min insulinpump är min käraste ägodel och jag skulle inte byta den mot något annat! Den har gjort mitt liv hanterbart på ett sätt inga sprutor skulle klara + att jag tycker om diskretionen att nu ta insulin. Den ser ju faktiskt ut som en mobil, personsökare eller mp3-spelare.
Jag har haft problem med vikten som varit för låg och att gå upp har blivit lite på bekostnad av högre HbA1c men nu har jag gått upp och ska försöka få ner mitt blodsocker.

Det jag tycker är jobbigast är att jag har så mycket känningar när jag har bra HbA1c, det blir sådan berg- och dalbana som följs av höga rekyler då det svänger så mycket. Förhoppningsvis har den ökade vikten jämnat ut svängningarna lite. Pumpen underlättar.
Det jag tycker har varit bra med att få diabetes är att jag tog tag i studier när jag fick diagnosen då jag inte kunde fortsätta jobba med mitt tidigare yrke samt att jag fått en kostmedvetenhet som är väldigt hög. Ett större hälsomedvetande på många plan och ett nytt perspektiv på livet. Att ta hand om sin diabetes är lite som att ta hand om ett litet spädbarn, i den bemärkelsen att sjukdomen hela tiden måste hållas koll på och tas om hand. Så när min son kom till världen var den erfarenheten faktiskt givande i den mån att alltid ha ett vaket sinne föll sig naturligt. Min son Aston är idag 3.5 år och den som skänker mening i livet.

Jag driver även informationsportalen DiabetesPortalen.nu som finns på adress: http://diabetesportalen.nu.

Zandra, 23, Jönköping

2011-08-22T21:20:00.000-07:00

Haft diabetes sen jag var 4 år. Fick min första pump när jag var 13 år.

Erica Hullfors, 30 år, Linköping

2011-08-19T15:01:00.000-07:00

Hej!

Jag heter Erica och är en 30- årig tvåbarnsmor från Linköping. Jag har haft Diabetes typ 1 sedan 3 års ålder. Mina första år som diabetiker var tuffa, inte på grund av alltför jobbiga svängande värden, där har jag haft tur sedan start, men på grund av min ovilja att sticka mig med sprutor. Men jag och mina föräldrar kämpade på och till slut accepterade jag mina injektioner utan allt för mycket skrik och gråt. Jag tog mina 8 injektioner varje dag men drömde dagligen om att slippa sprutorna. När jag var 16 år tog jag upp saken till diskussion med min läkare och på grund av “tonårsblodsockervärden” fick jag då äntligen min pump! Vilken frihetskänsla! Jag kunde/kan träna och sänka bas dosen och slippa känningar, vid en förkylning kunde/kan jag höja den och må skapligt, iallafall rent diabetesmässigt. Under mina graviditeter har jag kunnat fixa och trixa och hålla mitt HbA1c runt 4-5 under båda mina barns tid i magen. Nu när jag har en 2,5-åring och en 1-åring hemma är det perfekt att ha pump, ingen dag är ju den andra lik med två små busungar. Den sitter där som en självklar del av min kropp, den kan inte glömmas bort som sprutor lätt kan göras, i tumult med blöjor, mat till mig och barnen, nappar och snuttefiltar och ombyteskläder när man ska i väg någonstans. Nu när jag snart ska tillbaka till skolan känns det skönt att veta att “tenta ångest känningarna” kan minskas med hjälp av min pump. Bättre resultat alltså, även det tack vare pumpen! Min livskvalitet har definitivt ökat sedan jag fick min pump. Tack vare den kan jag få vara den pigga och glada Erica som jag vill vara!

Ludvig, 2 år i augusti, Rockneby

2011-08-16T13:12:00.000-07:00

Hejsan!

Det här är Ludvig. Han blir två år nu i augusti och den 2 maj 2011 fick han diagnosen Diabetes typ 1. Redan första natten fick vi besked om att en insulinpump skulle beställas. Det var en chock och en helt omöjlig sak att tänka på just då. Idag känner vi annorlunda för den. Den betyder allt för Ludde, för oss och hela vår familj. Utan den skulle Ludde inte alls må så bra som han gör nu och vårt liv skulle se helt annorlunda ut.

Så, rör inte Luddes eller någon annans pump!

Viktor Larsson, 25 år, Göteborg

2011-08-15T00:16:00.001-07:00

Viktor har haft diabetes sen han var 12 år och fick pumpen vid 14 års ålder.

Gustav 6 år, Strömstad

2011-08-15T00:08:00.000-07:00

Gustav har haft sin diabetes i 7 månader, så det är fortfarande ganska nytt för oss och vi håller fortfarande på att lära oss om sjukdomen och hur den fungerar.

Gustav tyckte aldrig om att ta sputorna han var ledsen och tyckte det var jobbigt eftersom han skulle ha cirka 8 insulindoser varje dag så blev ju det energikrävande strider 8 ggr varje dag. Han hade också mycket känningar på dagarna och på nätterna var hans blodsocker högt. Han hade 3 olika insulinsorter.

Gustav blev erbjuden pump redan efter några månader, vi tackade ja direkt. Nu byter vi kanyl var 3e dag med emlaplåster så han känner ingenting. Bara det är värt mycket.
Pumpen är fortfarande väldigt ny för oss och vi lär oss fortfarande men att Gustav mår bättre och är jämnare i sitt blodsocker ser vi redan. Det är ju också en fördel nu när han börjar skolan så personalen slipper sprutorna (pennan).

När vi frågar Gustav så vill han aldrig byta tillbaka till sprutorna (pennan), det vill inte vi heller.

Christer, 23, Stockholm

2011-08-11T15:19:00.000-07:00

Anna, 16, Hultsfred

2011-08-11T15:02:00.000-07:00

Jag fick diabetes när jag var 2,5 år. Alltså minns jag inte så mycket av tiden innan jag insjuknade. Jag tycker det känns bra att jag fick det när jag var så pass liten, nu skulle det va mycket svårare att ställa om sig och hantera det. När jag var mindre hade jag "knapp" till en början, en plastslang fäst med ett plåster, som man stack sprutan i istället för att sticka direkt. Jag har känslig hy, så jag tålde inte plåsterna, alltså fick jag sluta med dem. Förr fick jag också ta insulinet 20 minuter innan jag skulle äta, vilket inte alls var praktiskt. Innan jag skaffade pumpen så använde jag Novorapid(som jag fortfarande använder) och det långtidsverkande insulinet Lantus. Jag tog 6-8 sprutor om dagen. Tillslut hoppade jag över mellanmål för att jag helt enkelt inte orkade sticka mig. Jag funderade länge över att byta till pump, och tillslut bestämde jag mig. Jag kan helt ärligt säga att det var det bästa beslutet jag tagit någonsin.

Jag har haft min pump i fyra-fem år. När jag tänker på vad min pump gett mig, så är det nog livet tillbaka. Det känns som jag fått tillbaka en så stor del av livet som inte direkt funnits där innan - friheten. Allt kan vara mer flexibelt, jag behöver inte tänka på att jag måste äta vid den och den tiden, utan jag kan göra precis vad jag känner för när som helst, bara jag har koll på blodsockret. Jag har aldrig ångrat att jag tog chansen att få pump. Jag skulle aldrig gå tillbaka till sprutorna. Min pump är min bästa vän, den sviker ju faktiskt aldrig. Eller, ibland påvisas ju en ocklusion men äsch då ;))Jag har aldrig tyckt att det har varit jobbigt att ha pumpen för att folk ska "se att jag har diabetes", jag döljer den inte på något vis. När jag ser folk ute med pump, blir jag glad och känner mig inte lika ensam - för ibland känns det verkligen som att ingen i världen förstår en. Ingen som förstår att hur bra vård det än finns så är det en kronisk sjukdom som alltid följer med en och har en stor del av vardagen. Dessa tankar hade jag dock många fler av på sprutornas tid. För nu med pumpen vid min sida så känns det som att min vardag är mer lik en frisk människas vardag. Som jag sa tidigare så är jag väldigt känslig i hyn, och det var väl en av orsakerna till att jag tvekade på att börja med pump. Ifall jag inte skulle tåla häftan eller nålen. Men jag har hittat en nål som verkligen passar mig. Som jag aldrig har haft problem med utslag eller kli. Pumpen gav mig friheten och spontaniteten tillbaka.

Sofia, 18, Växjö

2011-08-11T06:04:00.000-07:00

Jag fick diagnosen diabetes typ 1 för drygt tre år sedan, sommaren 2008. Jag var då femton år - och nära att bryta ihop fullständigt. Det var en enorm förändring! Flera gånger nöp jag mig själv i armen för att vakna ur mardrömmen. Men efter ett tag accepterade jag mitt tillstånd, och bestämde mig för att göra det bästa av situationen. Jag fick börja med de dagliga injektionerna med insulinpennor, och var då fast besluten vid att hålla mig till den metoden. Jag ville inte ha något så konkret som en pump fäst på magen som skyltade med att jag var diabetiker.
Men redan efter tre månader hade jag hunnit bli riktigt less på sprutorna. Jag fick då möjligheten att skaffa insulinpump - och tog den.
Det var det bästa beslutet i mitt liv. Med facit i hand skulle jag aldrig byta tillbaka.

Tack vare pumpen behöver jag inte oroa mig för att glömma sprutorna när jag ska iväg. Jag behöver inte sticka mig i magen en gång till för att få ta en extra portion mat. Jag kan njuta av en lång sovmorgon på morgnarna som vilken tonåring som helst. Jag drabbas inte heller av blodsockerfall på nätterna. Jag kan leva ett normalt liv, jag tränar minst lika mycket som jag gjorde innan jag fick diagnosen, jag äter i stort sett samma mat, jag ligger på ett friskt HbA1c-värde, och jag oroar mig inte för framtida komplikationer.

Ett liv utan pump är fullständigt otänkbart för min del, och jag tror att jag vågar säga att jag talar för de flesta pumpanvändare när jag säger så. Idag är inte diabetesen något jag tänker på varje sekund, minut och timme av dagen. Tack vare pumpen håller jag mina värden friska, ger min kropp en schysst utgångsposition för framtiden, samtidigt som jag lever mitt liv.

Alva Sundberg, 9 år, "Jag älskar min pump"

2011-08-10T12:31:00.000-07:00

Jag är Alvas mamma och skriver utifrån hur min dotters liv förändrades då hon fick sin insulinpump. Alva är 9 år (ska snart fylla 10) och insjuknade i diabetes typ 1 2008 då 6 år gammal. Det var en chock för oss alla och ett väldigt tungt besked då Alvas morbror som är 4 år äldre insjuknade 4 år tidigare, Alva trodde därför att hon skulle dö. Det blev en tuff kamp vi hade framför oss då Alva är "väldigt" stickrädd och vi var flera personer som fick hålla fast när det var dags att ta insulin. Ångestattacker efter ångestattacker kom. Alva var också väldigt svårinställd och extremt insulinkänslig och hade upp emot 6 känningar per dygn så det blev tillslut inte hållbart och Alvas läkare bedömde att det var dags för en insulinpump. Hon fick förtur i kön som normalt sätt är upp till 3 månader och efter ett halvår sedan debuten var pumpen på plats. Ett stort berg lyftes från Alvas axlar. Äntligen fick vi se ett leende på vår flickas läppar igen och en livsglädje. Hon klappade sin pump och sa jag älskar min pump. Med insulinpumpen slipper Alva alla nålstick i magen flera gånger per dygn, får ett friare och mer normalt liv, och framförallt så har hon ett mycket mer stabilare blodsocker som är AO för att förhindra akuta och senkomplikationer.

Susanne, 37, Uppsala

2011-08-10T11:01:00.000-07:00

Jag fick diabetes vi 5 års ålder = diabetes i 32 år. Så jag har varit med om det mesta i utveckling inom diabetes. Det började med glasprutor och att man själv fick fila nålarna. Men utvecklingen har som sagt gått framåt tack gode gud för de och låt det forsätta på den banan!! För ca 3 år sedan fick jag börja med pump. Jag hade varit ganska anti mot det i början pga att alltid ha något hängandes på sig. Men nu vill jag INTE vara utan den trots att den är i vägen då och då. Mitt liv har blivit så mycket bättre. Hur då?? Det största är nog att jag har börjat känna av mina känningar vilket jag inte gjorde innan. Detta ledde till flera farliga situationer. Pumpanvändning gör att det inte blir något glapp mellan insulinet, jag kan hoppa över en måtid om jag vill, jag kan korrigera ett lågt blodsocker genom att stänga av pumpen ett visst antal minuter, jag slipper de flesta av mina nattliga känningar, jag känner av känningar, jag har bättre och jämnare blodsocker, jag har full koll på hur mycket insulin jag får i mig, jag tar mindre antal enheter insulin/dag, ser hur mycket aktivt insulin som finns i kroppen, enkelt att ändra på inställningarna efter hur jag mår eller vad jag ska göra. Varför är allt detta så bra och nödvändigt?? JO detta leder till en vinst för personen själv (mig) ökad livskvalite och ett mer normalt liv. Men även förhoppningsvis mindre komplikationer och att de komplikationer som man/jag redan har inte försämras. Detta gynnar även sjukvården genom stabilare blodsocker mindre komplikationer, mindre vårddygn pga komplikationer och höga+låga blodsocker, mindre antal besök hos diabetesteamet. Mindre komplikationer stabilare blodsocker leder även till ett minskat behov av läkemedel (=kostnad).

Så insulinpump förbättrar och sparar liv, men även pengar i långa loppet.

Astrid, 22, Uddevalla

2011-08-10T10:40:00.000-07:00

Jag fick min diagnos januari 1993, då var jag 3 ½ år gammal. Till en början hade jag actrapid och insulatard och var sprutbehandlad. Sen fick jag byta ut actrapiden mot humalog, och sedan byttes båda sorterna ut mot novorapid och lantus.¨Trots detta eviga bytande på insulin kom inte mitt hbA1c i ordning, det låg och gottade sig på 11, för att vissa gånger höja sig till 12. När jag fyllde 13 år fick jag min första pump, och förändringen var total. Att känna att man är törsig, tro att man har högt socker för att sedan testa det och upptäcka att man ligger på 8, inte 28 .. Det är fantastisk. Att inte behöva vakna mitt i natten för att kissa eller dricka en liter vatten, det gör mycket! Och att inte heller behöva vakna av lågt socker, när det enda man tagit de närmsta timmarna innan sovdags var det långtidsverkande insulinet, känns rätt betryggande. Att sänkas från 15 till 2,5 över natten, bara på långtidsverkande är inte fullt normalt, och inte alls säkert .. Så jag är så otroligt glad över att jag fick min insulinpump för nio år sedan, så otroligt trygg i det, att veta att jag är skyddad på ett sätt som jag inte varit med sprutor. Men att tänka tillbaka på tiden med sprutorna, och hur farligt man levde då och att man kanske inte hade funnits idag om det fortsatt. Många tror säkert att det bara är att be om att få en insulinpump, "för att man är lite spruträdd", men det handlar inte om det, processerna är långa och de delar inte ut pumpar till höger och vänster, det tog många år för mig att få min och är säker på att det är så i de flesta fallen.

Annalisa, 21, Kungsbacka

2011-08-08T15:06:00.001-07:00

Jag har dragits med min diabetes sen jag var 10 år, så jag kan fortfarande ha minnen om hur det var innan jag fick diagnosen. Det gick inte mycket mer än ett år efter jag fått min diabetes som jag fick börja med insulinpump. Jag minns hur jag slapp vakna med huvudvärk och illamående varje morgon. Jag orkade fler saker och mitt liv blev mycket friare. Nu som småbarnsförälder så går inte alltid allt som jag tänkt, tider och måltider flyttas och ändras. Då tycker jag det är skönt att ha min insulinpump som jag kan ställa in mig med. Jag slipper tänka så mycket, jag har inget insulin i kroppen som är igång hela tiden, jag kan STÄNGA av pumpen. Något sådan knapp finns inte på långtidsverkande insulin som man får ta med sprutor. Jag vill inte ens börja tänka på vilka biverkningar jag kan få om jag börjar med sprutor och mitt blodsocker börjar hoppa riktigt ordentligt igen.

Jag älskar min pump, det är som en kroppsdel!

Emelie, 22, Kungsbacka

2011-08-08T15:04:00.000-07:00

Jag är diabetiker och har varit det sedan år 2000, det år jag fyllde 12. Att leva med diabetes har varit skit ibland, irriterande ibland och som bäst har jag inte tänkt på det. När jag var 13 fick jag en insulinpump istället för sprutor, den gjorde att mitt liv blev nästan som en frisk människas liv. Jag har möjlighet att ta sovmorgon, äta på oregelbundna tider och må bra. Mina blodsockervärden har jag kunnat hålla på nivåer där jag förhoppningsvis kommer slippa att få de biverkningar som ett liv med diabetes kan innebära. Att bli blind är väl min största rädsla eftersom jag är kreativ och synen alltid varit mitt starkaste sinne, men att behöva amputera fötter och gå på dialys är väl inte något som jag hoppas ska hända heller.