Linda, 26, Grängesberg

Mitt namn är Linda och jag kommer från Grängesberg. Jag är 26 år och fick diagnosen typ 1 diabetes för två år sedan.

Detta är min historia, mitt liv, min verklighet:

2009, Jag var gravid och livet var underbart men jag blev allt tröttare och energin dalade. Det var vid en vanlig rutinkontroll som man upptäckte förhöja blodsockervärden. Jag var då i vecka 30 och blev akut inlagd på sjukhus. Jag fick påbörja insulinbehandling, men jag svarade inte på behandlingen och barnet i magen växte därav på tok för fort. När jag kom in i vecka 37 blev jag tvungen att göra ett kejsarsnitt. Min lille son vägde 5,1 kilon. Och både jag och min son fick en rad komplikationer pga diabetesen och dess åverkan.

Mina blodsockervärden gick tillbaka till det normala efter förlossningen och man trodde att jag drabbats av garviditetsdiabetes. Men 3 månader senare, som en sen julklapp skenade plötsligt mina blodvärden igen och insulin sattes in. Mina blodvärden har svängt onormalt mycket från första början, jag har själv inte kunnat kontrollera dem. Det dröjde inte länge innan jag var tvungen att ta 2 sprutor med långtidsverkande insulin samt 3 sprutor med måltidsinsulin. Jag blev snabbt dålig och insulindosen ökades och jag fick ta alltfler sprutor. Jag skickades mellan olika läkare, och fick ständigt höra att mina symptomer var normala och att det skulle gå över så snart kroppen vant sig vid insulinet. 2010 hade jag gått ner 14 kilo, och jag var absolut inte stor till att börja med. Jag mådde konstant illa och kräktes ofta upp det lilla jag fick i mig. Jag svettades enorma mängder varje natt. Hade enorm huvudvärk. Jag skakade och var yr trots att jag inte hade låga värden. Jag orkade inte leka med min son. Jag orkade inte längre sköta mitt jobb och var ofta sängliggande. Tillslut hade jag turen att få en ny läkare. Hon var den första som lyssnade på mig och insåg att något inte stod rätt till. Efter mängder av utredningar, hittades inga fel. Jag skulle då få prova en insulinpump, men läkarna gav inga garantier för att jag skulle bli bättre. 4 maj 2011 fick jag min pump. 24 timmar efter att pumpbehandlingen startat började jag känna mig piggare och illamåendet började sakteligen försvinna. De följande dagarna var helt underbara. Det blev bara bättre och bättre. Nu sitter jag här, ett halvår senare. Jag kan äta igen, jag har återfått min vikt, jag kan springa omkring och leka med min son, jag orkar promenera, jag orkar leva. Mina värden är stabilare och mitt humör är mycket bättre. Varför jag blev så sjuk som jag blev, finns det ingen direkt förklaring för. Troligtvis var det en allergisk reaktion mot det långtidsverkande insulinet. Trots att jag provade olika insulinsorter så fungerade det inte för mig. Pumpen gav mig livet tillbaka.

Många anser att pumpbehandling är en bekvämlighet för oss diabetiker som är nålrädda. Men det handlar om så mycket mer. Dels så är det inte helt enkelt att sticka sig så pass många gånger om dagen, injektionsställena blir infekterade och man blir snabbt sönderstucken och får ont, blåmärken och svullnader. Det finns även diabetiker som jag själv, som inte tål behandlingen med sprutor. Det är billigare med sprutbehandling än med pumpbehandling, men det finns undersökningar som har bevisat att risken för följdsjukdomar minskar vid pumpanvändning. Det innebär att de långsiktiga kostnaderna minskar. Så på lång sikt är det fördelaktigt att investera i insulinpumpar för diabetes patienter.

Skulle TLV överlåta subventionen av insulinpumpar på landstingen kommer det bli skillnader i vården bland landstingen. Patienter kommer vara beroende av vart i landet de bor. Jag bor själv i ett landsting som är ekonomiskt ofördelaktigt, och det skämmer mig att jag kanske inte kommer få den vård och de hjälpmedel jag behöver.

Beslutsfattarna glömmer lätt bort att människorna som påverkas av besluten. Det är tragiskt att se..